klister
Jag har fått gift i pannan. Det är nog inte så farligt egentligen, det är bara det att de mer rutinerade båtbyggarna och plastarna i gänget håller sig minst tio meter lovart om epoxiburken varje gång den öppnas. Igår satte vi igång med böldpestbehandling av Candelas skrov och denna procedur inefattar tre lager sjukligt giftig plast som med nograna rörelser och rynkad panna skall rollas ut över hela skrovet. Då de mest erfarna båtbyggarna redan i mycket späd ålder ägnat denna syssla åtskilliga timmar utan varelse skyddshandskar eller glasögon har de genom åren utvecklat en så stark allergi att det uppdraget denna fredag kom att falla på oss, av plasten ännu omärkta.
Alltså stod vi, Sofie och Amanda, käckt utstyrda i överlevnadsdräkt, gasmask och solglasögon, och strök Candelas enorma buk med den giftiga plasten. På andra sidan de stora presseningarna som båten inklätts i för att hålla smuts, väta och andra skalbaggar borta från att fastna, där kom instruktionerna skrikandes till oss. Allergikerna tillika plastproffsen dikterade arbetstempo och teknik i blindo från andra sidan pressen.
Trots snudd på rabiat skyddsoutfit hamnade ganska goa mängder epoxistänk i min panna och nu går jag bara runt och väntar på att få stoltsera med "de erfarnas allergi" på en seglarbar någonstans. Bredbent skall jag sitta och och förklara för vem som vill höra på att jag minsann blivit märkt för livet av den vidriga plastens förbannelse., och att jag numera besitter en sådan vansinnig överkännslighet mot den att jag får känningar i panna så fort någon öppnar en burk epoxi innom hundra kabellängders avstånd.
Äntligen är jag också förstörd och erfaren.
A
