varldsomseglingen

Jo. Ett cyberspacefynd var nära att dränka undertecknad i ångestens våndor. Vi har fått en beställning om ett reportage om vårt julfirande till tidningen praktiskt båtagande. För att få ordning på terminologin utförde jag såhär i sista minuten lite research på ödlan som blev julgris på Isla Margarita. Det var en valig leguan, en sådan som många svenskar har hemma i terrarium. Problemet var bara att i sökandet efter häckningstid och allmäninfo om reptilen i fråga stötte jag på följande notis på en privatblogg: http://www.iderbrant.com/index.php/2009/02/laegg-inte-upp-leguanen-pa-facebook/ Måttlig eller kanske bara minimal inlevelse räcker, för att föreställa sig paniken detta orsakade inom mig. Så nu är det läge för offentlig dementi, innan någon anklagar mig för att kallblodigt söka upp utrotningshotade djur och döda dem framför ögonen på vilt protesterande barn och sedan piska upp en sådan hetsig stämning kring anrättningen att ingen törs säga nej när jag bjuder. Den ödla som dödades, tillreddes och förtärdes på juldagen var av arten Grön leguan (Iguana Iguana). Den lever i träden och finns i massor. Den förväxlas ibland med den noshornade leguanen som är utrotningshotad och till vilkas återväxning man kan skänka pengar genom olika fonder. Den noshornade leguanen lever främst i Hispaniola (norra Karibien, Haiti och dominikanska republiken) Så man kanske ändå kan få be om ett nyktert övervägande, där mänskligt lidande värderas högst, ifall någon vill skicka pengar i den riktningen. Candela säger tack och förlåt.

Vi kom till ön den 7 januari. På Kuba får man inte bränna runt och droppa ankare, eller göra utflykter med jolle (hur ny och fin den än är). När man närmar sig Kubas kust noteras man redan på ett par sjömils håll av en utkik som sitter med kikaren redo i en strategiskt placerat torn vis mynningen till Santiago. Vi blir uppropade på radion och vänligt och tydligt guidade till en statlig marina där vi kommer att bli liggande under hela vår vistelse i landet. Så fort förtöjningstamparna är i land börjar välkomstprocedurerna. Candela håller under dagen hov för åtta instanser som besöker båten och utreder varsitt ärende. Läkaren vill titta på besättningen, frukthälsokontrollen vill se på frukten vi har ombord, en anan uniformsklädd herre i munskydd tar temperaturen på kött och ägg. Vad veterinären vill oss förblir oklart, men drogpoliserna lämnar förutom en pikant stank av otvättad knarkhund, även ett hot om fängelse för narkotikainnehav efter sig. De hittade ett linfrö. ”No Puedo saber que es esto,” säger han och spänner ögonen i matansvarige. Nä, det är klart du inte kan, men jag kan förklara vad det är säger jag, och visar på källan till fröet och hans oro. Musliburken. –Mira, här finns massor med likadana frön, och vi äter dem till frukost förklarar ja. Drogpolisen blir inte nöjd. Han tittar ner i burken på flera hundra potentiella cannabisfrön. När han vill ta med sig några till Havanna för analys och hotar med att vi inte får komma in i landet innan så har skett, förstår vi att han kanske mest är ute efter en liten muta. Vi stannar två veckor på Cuba. Karin, Niklas Martin och Micke skall åka hem och Istället kommer besättningen utökas med Olle som varit hemma ett par veckor samt Johanna och Kalle. Det finns tid för utflykt på ön. Candela ligger på öns sydligaste sida i Santiago. På norrsidan ligger Havanna och emellan städerna går det ökända tåget. De erfarna varnar oss för det och liknar det med godstågen som gick mellan polska städer och arbetsläger på fyrtiotalet. Tåget tar nästan dubbelt så långt tid som bussen, eller för den delen flyget som går samma sträcka. Biljettsystemet för att köpa färdbevis är så Kubanskt som något tänkas kan. Det är en kö för att visa passet en annan för att betala och en tredje för att få en stämpel. Mellan vagnarna är halvmetersstora mellanrum där man kan se rälsen och lite landsortssand dunka förbi. Det går att se att tåget en gång varit tjusigt. Här och var hänger en sammetsgardin som en gång kan ha varit röd och hel och toaletterna bär tydliga spår av att ha varit utrustade både med tank och spolning och till och med handfat. Nu vilar en femtio år gammal patina över inrednignen och toaletten är bara ett hål i det redan sönderkorriderade golvet. Dessutom är det kallt. Ovana som vi är sitter vi hela natten insvepta i vad vi har. En badbyxa tjänar som mössa och en t-shirt blir en sovsäck om man fäller in armarna. När vi rullar in i Huvudstaden efter ett dygn tycker vi förskräckligt synd om oss själva. Nästa vagn som skakar in på centralstationen är ett godståg. När dörrarna går upp ser vi att passagerarna står packade inne i vagnarna som sardiner. Eller som godstågspassagerarna i Polen på fyrtiotalet. Vi får tycka lagom synd om oss själva, men sen går vi i alla fall upp till hotell Inglaterre och tar badbyxorna av skallen för att bli insläppta. Vansinnigt sinnrik prål-byggnad från artonhundratalet. Med frukostbuffé.

På Kuba finns mycket av lite och av resten finns det ingenting. Det kan också hända att det är slut på det som det brukar finnas mycket av och då finns inte det heller. Saker som finns är: grisar och griskött bilder på frihetskämpar i maximal kontrast jättemånga band som kan spela buena vista cocialclub-hits Maraccasackompangemang av ovanstående stjärnfrukt musikanläggningar med fixerad ljudvolym fantastisk arkitektur från innan revolutionen dito personvagnar Saker som inte finns: Lime reklam internet filter(på cigaretterna) plastpåsar vilka påsar som helst

Det var det där med motor. Vi behövde verkligen en ny utombordare till jollen. Den nya fina jollen är förvisso tät, både gällande luft som inte pyser ut ur pontonerna och vatten som inte sipprar in under durken. Men eftersom motorn också skrek efter pension blev det till att paddla fram. Satt man i Candelas sittbrunn under lampan en kväll kunde man inte sällan överraskas av en mörk fläck som närmade sig på vattnet. Om man då lyste på den med en ficklampa såg man att det som först var skrämmande likt en flyktingbåt bara var landfarare som paddlat iväg efter frukt i Candelas jolle. Nu var det slut på paddlandet och vi skulle köpa en utombordare. En ny. En sådan som startar när man rycker i snöret och chokar lite. Efter magiskt vacker nyårsafton alldeles ensamma på los Roques fick vi alltså anledning att ta vägen förbi Curacao. Ön är en del av de holländska antillerna och har inte mindre än två butiker ”budget marine”. Man kan säga som så, att om inte Martin kommit inspankulerandes på baren där Niclas satt precis kvart i ett, och om inte Amanda hade varit i omedelbar närhet och haft ett bankkort i fickan och om inte Mattias hade lyckats uppehålla butiksägaren så att denne motvilligt höll butiken öppen den halvtimme det tog för Martin och Amanda att ta sig dit, då hade det inte blivit någon motor här heller. Sen hade det blivit långhelg och butiksstängt och Candela hade lite brådis till Cuba. Det var alltså alldeles på håret att vi ändå missade öppningstiden och glömde pengarna på båten och inte fick någon ny utombordare som startar när man drar i snöret. Desto större blev glädjen när allt gick i lås och vi andnupna och varma kunde hänga på den över akterspegeln och ta en provtur i viken. Hur civiliserat känns det inte att åka motoriserad gummibåt mellan moderskeppet och land när det blåser emot en? Anledningen till de snåla öppningstiderna på Curacao visade sig vara den stundande karnevalen. Vi hade prickat att stanna till på ön en enda kväll och det var öppningskvällen av den två veckor långa karnevalen. Morgonen därpå lägger vi ut för en femdygnare mot den enda bevarade kommunistdiktaturen man kan segla till.

Vagen hit var stokig. Vindarna stokadee och vagorna stokade. For manga i besattningen var femdygnsseglatsen mellan Curacao och Cuba den f;rsta langa havsseglingen. Nagonsinn. Val ute ut det varsta blasomradet kanner vi oss som urklivna ur en torktumlare. Fast blota. Cuba visar sig vara en saga. En vansinnnnig och vacker kommunistsaga. Jag skall beratta delar ur den sagan en annan dag. Vi maste leva den lite forst.