varldsomseglingen

Vi har korsat Biscayabukten. Vi började på Englands sista utpost Falmouth med friterad mat i massor den 19 augusti. Nästan en vecka senare, två roderhaverier, en trasig växelvajer, av reva medtagen och skavd genua tillika mesansegel, bockad förstagsprofil, böjd startnyckel och en släpgenerator fattigare kom vi slutgiltigt i hamn sent igår. La Coruna, Spanien.

Vår ständige följeslagare motvinden har gjort oss sällskap i stort sett alla de 450 distansen. Motvinden följer oss verkligen som en ovanligt trägen och hängiven älskare. Vart Candela styr sin nyfikna stäv, nog är vinden där och fångar upp varenda våg för att direkt kasta den igen i synen på oss. Företar vi oss en kursändring åt något håll så iakttar vi strax ett vindvrid åt samma håll.

Då är det ju tur att vi fullkomligt älskar att kryssa!

Allt sedan vi lämnade Sverige har Sofie, med i stort sett outhärdlig frenesi, försökt kalla till sig havets stora fauna. Gång efter annan har man kunna se henne med gummistövlarna dikt an mot mantåget och med bokstavlig horisontblick utstött de ljud som hon är övertygad om lockar till sig späckhuggare. En annan gång hör man ett annat ljud som tydligen är avsett delfin. Ända tills vi kom till England har Sofie varit den enda att missa de tillfällen av närkontakt med havets djurliv vi haft. Hon har sovit sig förbi möten med delfiner och stormfåglar, eller varit utan glasögon vid dessa tillfällen och missat dem. Med tiden kom Sofies mungipor att inta en alltmer tippande vinkel varje gång ett djur lät bli med att bjuda på sig själv inför hennes lockrop. Döm då om hennes fullkomliga extas när Biscayabukten beslutade sig för att fullkomligen ösa ur sin rika vattenfauna så fort vi släppt land. Vid denna utochinvändning som havet bjöd på var det svårt för Sofie att kunna sova över huvud taget. Knappt hade hon gått av sitt vaktpass och klätt av sig sjöställ och långkallsång förrän någon hojtade: "val kranbalksvis!", och hon tvangs upp igen på däck i födelsekostymen. Sista dagen innan vi såg Spaniens kust fick hon som kronan på verket och grädden på moset och självaste strösslet av all härlighet se sina efterlängtade späckisar också. Nu vet mungiporna ingen levandes råd i sitt ystra uppåtpekande.

Vi angjorde alltså La coruna smutsiga och tuffsiga men igenomblåsta och vid god vigör efter en vecka i samma kläder. Desto ljuvare smakar ju sedan crew-tvagningen med tvål och rakning och deodorant. Nu stundar förlustelser i tapas och torra uniformer. Förstå vad gott vi luktar.