varldsomseglingen

Luften står alldeles stilla och skakar på stället. Myggen är dästa och slöa och cirkulerar i tempo som, för en kvick hand och ett vaket huvud, skulle utgöra en föga match att slå ihjäl. Men här finns inga snabba lemmar alls och våra sinnen är långt mer förslöade än myggens. Återstår att göra sig så liten som möjligt under sitt moskitnät och hoppas att man inte har kontaktyta med tyllet någonstans på kroppen. Då kommer de nämligen åt, de små pariaspridande, blodtörstiga djävularna. Malariamedicinens paranoia och magsmärtor bidrar till den eskalerande paniken. Temperaturen som myggkriget utspelar sig i känns väldigt lik hundra grader. Det här är första gången i mitt liv jag dricker sprit för att kunna sova.

Amanda och Felix har entrat båten. Vi är nu nio ombord på S/Y Candela. Det är alldeles precis just jämt vad hon klarar av det. Arrangemanget har inte bjudit på särskilda problem då delar av besättningen i alla fall sovit på däck. Vi förberedde oss i Gambias stolta huvudstad Banjul genom att köpa malariamediciner och myggnät i alla färger som Banjuls marknad kunde uppbåda. Vi surrar frukt och ölbackar på mantåget och spänner upp ett soltak av diverse kapellstuvar vi har liggande. Vi skall nämligen inte utsätta båten för någon lutning alls på tio dagar. När Candela äntrar flodmynningen ser hon mer än någonsin ut som en flodkryssare av gamla snitt.

Floden är söt att bada i och watermakern börjas snart producera välsmakande vatten eftersom den inte behöver filtrera sig fördärvad med allt atlantvatten. Alla våra saltvattensfrisyrer blir också lenare och hela rövarbandet får en aningen mer välkammad look. Längs flodens sidor växer tät mangrove och våra djurspots blir tätare och fetare för varje dag vi kommer längre i i floden. Först hör vi aporna, men vi ser dem inte. En massa fåglar i snygga färger välkomnar oss, men vi vet inte vad de är för några. En snygg örn med imponerande vingbredd, annonserar sin närvaro med ett tungt vingslag som nästan resulterar i att båten får slagsida. Sen kommer flodhästarna dansandes i vattnet och vi håller andan för att inte skrämma dem, eller om det nu var för att inte låta dem veta att vi finns så de kan skrämma oss. Slutar bada i floden gör vi i alla fall denna dag. Beslutet bekräftas av en krokodilspaning samma kväll i en biflod. Mörk och läbbig ligger den under vattenytan och bubblar hotfullt. Det är skymmning och en utbrytarpatrull sitter i en jolle alldeles nära. Vi får skrämselspelet och börjar rycka i motorn för att få den att snurra sin propeller och fort, fort ta oss tillbaka till moderskeppet, men det är tyst. Paddla fort kunde vi tydligen också för vips är vi långs bort från krokodilbubblorna med jollen. Till slut får vi syn på aporna också. Ett par gråa pyttiga grejer som hoppar runt i trädkronorna och ser mer än lovligt apiga ut. Slutligen även en saftig svart chimpans som med höviskt lugn ser oss hoppa upp och ner av förtjusning med kikare och telezoom. En dag kom en liten vindpust och med den en liten, liten, våg. Den tog Garp med sig i djupet och han kom aldrig igen.

Floden tog oss ända upp till kolonialsamhället Georgetown. Där kunde färskt bröd och bananer med liv och lust förtäras och slutligen även stuvas ombord för att följa oss en bit på vägen tillbaka ner för floden. Detta inträffade precis när färskvarubeståndet tangerat nollgränsen och vi var nere på corned beef och ris. Bananerna räddade oss, och även denna gång klarade vi oss med näppe från skörbjuggen. Hurra för vitaminerna sa sjömännen.

När detta meddelande komponeras är jag förpassad till den svettigaste av hålor (inte helt olik den Majakovsji en gång produceade sina texter ifrån).  Här, en dators nätsladds längd från invertern är det även hyggligt nära till motorn och den värme denna utstrålar. Dessutom går jag miste om den svaga tillstymmelse till bris som mina sjöfolkskolleger avnjuter i sittbrunnen. Vi är på väg ut ur floden och in mot Banjul igen. Jag håller på att halka av toften för att transpirationen min kropp presterar är så stark att underlaget blir glatt. Jag har precis  tänkt avsluta inlägget med att tala om att det har varit så varmt på floden att vi nästan givit upp ambitionen att fortsätta leva. Då kommer Olle nersprutande längs lejdaren och skrynklar ihop ansiktet när han möts av den massiva hettan här nere. –Du, Amanda! Det viktigaste är att du skriver att det är varmt. Skriv såhär: ”det är så varmt så man bara vill dö.” Så att de tycker lite synd om oss hemma.

Hälsningar

Amanda, Mattias, Olle, Garp, Kristin, Henke, Alexandra, Jonas och Felix