Havet
Till tonerna av Lily Allens Fuck You! lämnade vi Flamenco marina och med det vårt kära älskade hatade Panama. Vi som vart här längst ser tillbaka på tio veckor av det lilla kanallandet. Efter vad som kändes som år av reparationer och installationer, förbättringar och förseningar kunde Candela äntligen stäva ut över Stilla Havet.
Efter den initiala obligatoriska sjösjukeperioden, kortare för vissa – längre för vissa, började vardagslunket infinna sig. Mat skall lagas, disk skall diskas, båten skall styras och vakter hållas. Den lilla ettan vi bor på känns dock förvånansvärt spatiös. Kan det vara det oändliga blå som är ögats ständiga följeslagare? Havsutsikten är väldigt omedelbar och konstant, men detta hindrar den inte från att upphöra att hänföra. Att ställa sig ensam i lovart och låta hela synfältet fyllas av vågor och himmel skänker betraktaren en vink om vilka oerhörda avstånd vi rör oss över. Våra tekniska hjälpmedel påminner oss dock obarmhärtigt om att det bara är en vink man får. Den blå horisonten är sig lik och det är knappt att man accepterat faktumet att Panama ligger bakom oss innan Galapagos försiktigt tronar upp sig. Ändå har vi korsat en del av världens väldigaste ocean.
