varldsomseglingen

Det är tiden för den årliga sockerrörsfesten. Kunaindianerna sätter plantan på jäsning och byäldsten provsmakar det varje dag för att avgöra när jäsningen är fulländad. Han beslutar om ett datum och till dess smyckas ön till fest. Vi kommer till Karti Yuandup dagen då festligheterna börjar. I en stor hydda sitter de äldsta i byn vid kortsidan och blåser rök från stora cigarrliknande rullar av vass. De röker inte själva, utan andas bara ut rök på varandra. Fram och tillbaka mellan farbröderna och den andra kortsidan av huset springer yngre män med små skålar. Vid ena kortsidan fyller de skålarna med sockerrörsbrännvin ur en stor kalebass och i den andra matar de farbröderna med drycken. Allt sker i hetsigt tempo som om det vore en lek eller en idrott man ägnade sig åt. På kanterna sitter vi och resten av byn och tittar på. En pytteliten dam som sitter bredvid oss förklarar viskande händelseförloppet. Hon har Kunafolkets traditionella färgsprakande dräkt på sig och pärlor lindade runt hela vaderna. I sin färgprakt ser hon ut som själva sinnebilden, eller rentav en parodi på en indian. -De försöker komma i trans så att de skall hamna närmare gud, förklarar hon. Hela det första dygnet av festligheterna vigs åt detta. -Vad händer de andra dagarna då? vill vi veta. Dag två flätar kvinnorna två jättestora hängmattor av vassen och taglet som hänger i takstolarna, kvinnan pekar på ett trassligt nät av trådar som täcker takets insida. Den tredje dagen gungar vi allihopa farbröderna högt, högt i hängmattorna. Den fjärde dagen skall oskulderna i byn som är redogör äktenskap få sitt hår avklippt av de äldre kvinnorna och allihopa sjunger. -Jahaja. På så sätt. Vi tackar för redogörelsen och tolkningen och dör en smula allihop för att vi hamnat mitt i denna märkliga ritual. Ingen verkar varelse förvånad eller särskilt nyfiken på att vi är där, men de är inte heller besvärade. Indianerna låter oss passivt delta och svarar om vi tilltalat dem, men i övrigt är det som att de inte riktigt tar notis om vår närvaro över huvud taget. Och detta trots att vi är dryga huvudet längre än de längsta männen i församlingen. Vi häpnar och baxnar ett par decimeter över människor som inte verkar se oss. Det är en mycket märklig känsla.