varldsomseglingen

Med stor tilltro till den gångna veckans refit av båten sätter Candela´s besättning kaxigt kurs mot Atlantens horisonten som döljer destinationen Agadir i Marocko och framförallt en ny kontinent… Afrika. Med endast 4 i besättningen följs vaktschemat snart pedantiskt och uppväckningen inför vaktpågång blir bara hårdare och hårdare. Vindarna är dock med oss och med 8 timmars stiltje som enda undantag så erbjuder de nya farvattnen fantastiska vindar där Matilda och Mattias toppar 5 knop på endast ”Sprayhood”. Att stiltjen erbjöd ett välbehövligt bad i 4000 meter djupt klarblått vatten var en nödvändighet för besättningen vars hygien var klart påverkad av några dagar på sjön.

Efter 5 dagar uppenbarar sig de afrikanska bergen i morgondiset och med låten ”Africa” av ”Toto” ljudandes ur högtalarna glider vi in för att möta ännu ett nytt land. Sådant kan ibland ta en stund längre än vad man förväntar sig, men då vi efter ett par timmar brottats färdigt med den Marockanska byråkratin och klev iland kunde vi stolt konstatera att denna etapp varit den första haverifria sträckan. Vad ska vi nu ägna tiden i land åt, turism?

Inför passagen till Afrika stod stora delar av besättningen inför för en rätt så påtvingad reparation i Lissabon. En vriden rullanordning till förseglet med ett rivet segel som följd stod för majoritet av underhållningen under Candela`s sista vecka i en europeisk hamn.

Henrik som vid tidigare reseprojekt så gott som alltid har varit tvungen att engagera familjen i hemlandet för att få hem sig själv välbehållen hade inför den här resan lovat att undvika liknande sittsar. Visionen håller i 53 dagar. Där faller löftet totalt och familjens engagemang på hemmafronten lyfts till en tidigare aldrig nådd nivå. Mamma Ida ( av sig själv kallad ”Sambandscentralen”), får byta ut halva sitt flygbagage inför sin weekend till sonen i Lissabon mot sex av de 2,5 meter långa reservdelar som S/Y Candela saknar sedan det senaste haveriet i ordningen.

Reparationerna gick utmärkt, och Candela har aldrig varit i så gott skick som när vi vinkar av Europa.

Knappt hade besättningen återhämtat sig från den händelsefulla seglingen innan nya intryck väntade i Porto. Födelsedagsbarnet Matilda fick avsluta sin segling med en uppvaktning i tydlig oceanprägel under sitt nattpass. Tårtan, bestående av vad den senaste bunkringen lämnade att erbjuda skänkte besättningen några förväntansfulla sekunder innan dess att Atlantens vågor bidrog med sin tydliga sälta.

Men inte blev Matilda ledsnare för det utan istället följde hon loggen inlevelserikt och när den visade 13,9 knop så var hela besättningen i total extas.

Med stora förväntningar anlände vi till Porto i strålande solsken tidigt lördag morgon.

Där möttes vi av något som närmast skulle kunna beskrivas som ett oerhört pittoreskt ghetto i kolonialstil, som uppfyllde alla våra förväntningar om kullerstensgator och tjocka tanter som tittar ut från sina frodiga blombalkonger.

Än lever Candela av barnsjukdomar som håller besättningen fullt sysselsatt och i någorlunda fysisk form, och tur är väl det.

Idag ger vi oss iväg mot Lissabon för nya Portugisiska upplevelser!

Sitter lämpligt placerad på "El rey de Jamon" i kvällsbrisen med ett glas rioja och väntar på resten av besättningen. Dagens händelser har gjort utvalda delar försenade till middag iland. Men som Rocky säger är ju den som äter middag senast vinnare i kontinentalast-tävlingen, så vi får väl battla med spanjorerna i denna ädla sport och se vad de tycker om vår 23.30-dinering.

Olle tog sig för den hyggligt impopulära schamponeringen av skrovsidorna idag. Man är tvungen att stå i jollen och hålla i sig i Candela samtidigt som man skrubbar fribord och vattenlinje med svamp och vax. Uppgiften blev omsider omöjlig, varvid en av fattningarna fick stryka på foten. Olle valde att släppa den hand som höll i Candela. Vi ligger på svaj, rätt nära en farled och strömmen förde honom i hyggligt tempo bort från moderskeppet och var strax utom räckhåll. Problemet hade varit ringa i en jolle med fungerande utombordare förstås, men eftersom vi är ute och reser för äventyrs skull saknar Candelas jolle sådan. Istället har vi en snurra som går igång på ungefär var 115e drag. Olle befanns alltså glidandes ut mot havs. Amanda simmade, inte helt olikt svärmodern i att angöra en brygga, ut med tamp i munnen och kvicka simtag alltemedan Sofie skarvade lina på lina från akterdäck tills inget tågvirke fanns mer att tillgå. Henke hoppade modigt i spat med två paddlar och simmade en bit med strömmen innan även fåfängan i detta fanns oomtvistlig. Lyckosamt nog befann sig en spansk fisketrålare i omedelbar närhet och kunde komma till omedelbar undsättning så att pojken och jollen och snurrhelvetet blev lyckosamt återbärgat. Omedelbart.

Vi har korsat Biscayabukten. Vi började på Englands sista utpost Falmouth med friterad mat i massor den 19 augusti. Nästan en vecka senare, två roderhaverier, en trasig växelvajer, av reva medtagen och skavd genua tillika mesansegel, bockad förstagsprofil, böjd startnyckel och en släpgenerator fattigare kom vi slutgiltigt i hamn sent igår. La Coruna, Spanien.

Vår ständige följeslagare motvinden har gjort oss sällskap i stort sett alla de 450 distansen. Motvinden följer oss verkligen som en ovanligt trägen och hängiven älskare. Vart Candela styr sin nyfikna stäv, nog är vinden där och fångar upp varenda våg för att direkt kasta den igen i synen på oss. Företar vi oss en kursändring åt något håll så iakttar vi strax ett vindvrid åt samma håll.

Då är det ju tur att vi fullkomligt älskar att kryssa!

Allt sedan vi lämnade Sverige har Sofie, med i stort sett outhärdlig frenesi, försökt kalla till sig havets stora fauna. Gång efter annan har man kunna se henne med gummistövlarna dikt an mot mantåget och med bokstavlig horisontblick utstött de ljud som hon är övertygad om lockar till sig späckhuggare. En annan gång hör man ett annat ljud som tydligen är avsett delfin. Ända tills vi kom till England har Sofie varit den enda att missa de tillfällen av närkontakt med havets djurliv vi haft. Hon har sovit sig förbi möten med delfiner och stormfåglar, eller varit utan glasögon vid dessa tillfällen och missat dem. Med tiden kom Sofies mungipor att inta en alltmer tippande vinkel varje gång ett djur lät bli med att bjuda på sig själv inför hennes lockrop. Döm då om hennes fullkomliga extas när Biscayabukten beslutade sig för att fullkomligen ösa ur sin rika vattenfauna så fort vi släppt land. Vid denna utochinvändning som havet bjöd på var det svårt för Sofie att kunna sova över huvud taget. Knappt hade hon gått av sitt vaktpass och klätt av sig sjöställ och långkallsång förrän någon hojtade: "val kranbalksvis!", och hon tvangs upp igen på däck i födelsekostymen. Sista dagen innan vi såg Spaniens kust fick hon som kronan på verket och grädden på moset och självaste strösslet av all härlighet se sina efterlängtade späckisar också. Nu vet mungiporna ingen levandes råd i sitt ystra uppåtpekande.

Vi angjorde alltså La coruna smutsiga och tuffsiga men igenomblåsta och vid god vigör efter en vecka i samma kläder. Desto ljuvare smakar ju sedan crew-tvagningen med tvål och rakning och deodorant. Nu stundar förlustelser i tapas och torra uniformer. Förstå vad gott vi luktar.