varldsomseglingen

Sitter lämpligt placerad på "El rey de Jamon" i kvällsbrisen med ett glas rioja och väntar på resten av besättningen. Dagens händelser har gjort utvalda delar försenade till middag iland. Men som Rocky säger är ju den som äter middag senast vinnare i kontinentalast-tävlingen, så vi får väl battla med spanjorerna i denna ädla sport och se vad de tycker om vår 23.30-dinering.

Olle tog sig för den hyggligt impopulära schamponeringen av skrovsidorna idag. Man är tvungen att stå i jollen och hålla i sig i Candela samtidigt som man skrubbar fribord och vattenlinje med svamp och vax. Uppgiften blev omsider omöjlig, varvid en av fattningarna fick stryka på foten. Olle valde att släppa den hand som höll i Candela. Vi ligger på svaj, rätt nära en farled och strömmen förde honom i hyggligt tempo bort från moderskeppet och var strax utom räckhåll. Problemet hade varit ringa i en jolle med fungerande utombordare förstås, men eftersom vi är ute och reser för äventyrs skull saknar Candelas jolle sådan. Istället har vi en snurra som går igång på ungefär var 115e drag. Olle befanns alltså glidandes ut mot havs. Amanda simmade, inte helt olikt svärmodern i att angöra en brygga, ut med tamp i munnen och kvicka simtag alltemedan Sofie skarvade lina på lina från akterdäck tills inget tågvirke fanns mer att tillgå. Henke hoppade modigt i spat med två paddlar och simmade en bit med strömmen innan även fåfängan i detta fanns oomtvistlig. Lyckosamt nog befann sig en spansk fisketrålare i omedelbar närhet och kunde komma till omedelbar undsättning så att pojken och jollen och snurrhelvetet blev lyckosamt återbärgat. Omedelbart.

Vi har korsat Biscayabukten. Vi började på Englands sista utpost Falmouth med friterad mat i massor den 19 augusti. Nästan en vecka senare, två roderhaverier, en trasig växelvajer, av reva medtagen och skavd genua tillika mesansegel, bockad förstagsprofil, böjd startnyckel och en släpgenerator fattigare kom vi slutgiltigt i hamn sent igår. La Coruna, Spanien.

Vår ständige följeslagare motvinden har gjort oss sällskap i stort sett alla de 450 distansen. Motvinden följer oss verkligen som en ovanligt trägen och hängiven älskare. Vart Candela styr sin nyfikna stäv, nog är vinden där och fångar upp varenda våg för att direkt kasta den igen i synen på oss. Företar vi oss en kursändring åt något håll så iakttar vi strax ett vindvrid åt samma håll.

Då är det ju tur att vi fullkomligt älskar att kryssa!

Allt sedan vi lämnade Sverige har Sofie, med i stort sett outhärdlig frenesi, försökt kalla till sig havets stora fauna. Gång efter annan har man kunna se henne med gummistövlarna dikt an mot mantåget och med bokstavlig horisontblick utstött de ljud som hon är övertygad om lockar till sig späckhuggare. En annan gång hör man ett annat ljud som tydligen är avsett delfin. Ända tills vi kom till England har Sofie varit den enda att missa de tillfällen av närkontakt med havets djurliv vi haft. Hon har sovit sig förbi möten med delfiner och stormfåglar, eller varit utan glasögon vid dessa tillfällen och missat dem. Med tiden kom Sofies mungipor att inta en alltmer tippande vinkel varje gång ett djur lät bli med att bjuda på sig själv inför hennes lockrop. Döm då om hennes fullkomliga extas när Biscayabukten beslutade sig för att fullkomligen ösa ur sin rika vattenfauna så fort vi släppt land. Vid denna utochinvändning som havet bjöd på var det svårt för Sofie att kunna sova över huvud taget. Knappt hade hon gått av sitt vaktpass och klätt av sig sjöställ och långkallsång förrän någon hojtade: "val kranbalksvis!", och hon tvangs upp igen på däck i födelsekostymen. Sista dagen innan vi såg Spaniens kust fick hon som kronan på verket och grädden på moset och självaste strösslet av all härlighet se sina efterlängtade späckisar också. Nu vet mungiporna ingen levandes råd i sitt ystra uppåtpekande.

Vi angjorde alltså La coruna smutsiga och tuffsiga men igenomblåsta och vid god vigör efter en vecka i samma kläder. Desto ljuvare smakar ju sedan crew-tvagningen med tvål och rakning och deodorant. Nu stundar förlustelser i tapas och torra uniformer. Förstå vad gott vi luktar.

Vi skålar i engelskt öl för att vi varit ute en månad. Sen skålar vi för attt Olof kommit tillbaka och skall krypa in i den fuktiga förpiken och bli en del av Candela den hårda vägen. Vi skålar valhänt, svullna och dästa i kropparna av övernaturligt flottiga engelska piroger, hamburgare och stekar. En ale på det här och stora delar av besättningen riskerar att falla i utmattad och dödsmätt dvala tvärs över pubbordet. Vi är lite utpumpade och mörbultade av färden från Brighton och hit och i den varma och dimmiga pubmiljön krävs det föga för att dästa pirater skall slinka av stolen och landa med de proppfulla magarna i vädret. Engelsmännen är ju rätt tillåtande gudselov.

Jamen vad trevligt det var här då. Hamnade till slut på fiolkalas och tappölsrejv. Vandrade hem längs stranden och fick insupa allt det där pittoreska och härliga. Utlandet är för härligt.

Precis som den tunga fuktiga trasan av vädermassa som seglat in över ön, har även vi lagt till i England. Vi har hamnat i Brighton. Här finns det jättefina tesalonger med udda möblemang i viktoriansk stil, studentpubar där ölet är billigt och vardagsnätternas barhäng pyntas av hela världens utbytesstudenter som dansat på borden till ljudet av klassiska folkvisor som framförs på fiol och dragspel av irländska och rödnästa farbröder. Den många halvmilslånga strandpromenaden är kantad av jugendarkitektur och de smala gränderna som bildas där husen lämnar ett par meter emellan sig är knökade med små antikaffärer som säljer vackra engelska prydnadsföremål och krigsreliker för en hygglig slant.

Så har vi i alla fall förstått saken när vi studerat den marina resehandboken som vägleder oss i de enstaka fall som sådan är nödvändig. Men vi har inte riktigt haft tid att utreda ifall beskrivningen korresponderar med verkligheten eller ej. Vi har nämligen inte tid.

Vi har lagt till i Brighton för beta av så många punkter som möjligt på vår arbetslista innan vi, med reducerad mankraft skall kasta oss ut i Biscayabuktens beryktade virvlar.

Såhär ser den ut:

•·    Installera klart inmarsat C

•·    Justera, laga eller totalt bygga om släpgeneratorn

•·    Trycka upp meterstora klistermärken med texten "around the world" på skrovsidan (så att vi äntligen kan få åtnjuta den respekt vi förtjänar vid angöring av varje hamn längs vägen)

•·    Inskaffan och montering av ny Furlerlina

•·    Full pedagogisk genomgång och skissering av elsystem för hela besättningen.

•·    Laga utombordaren till jollen

•·    Tätning av varmvattenberedare

•·    Tätning radarkabel

•·    Tätning diskho

•·    Rengöring motorrum

•·    Balansräkning projektpengar

•·    Ta reda på vart i hela helvetet det läcker någonstans

Eventuellt hinner vi med en promis till marinans casino en kvart innan de stänger i natt. Blä.

Vi har äntligen nått engelska kanalen och den lite turkosare vattennyans som finns där. Delfinerna har börjat komma. Vi undrar vad de gör här. Vattnet är så kallt.  Teorierna går varma, -gillar de makrill? Är det unghanarnas grand tour? Eller är det helt enkelt så att djur som är så interligenta att de till och med utövar onani kanske även äger egenskaper som nyfikenhet?

Vi finner oss själva i det röda distriktet. Här har många sjömän funnit sig själva före oss. Vi blir lite kvalmiga till sinnet  och otillfreds av allt det bara. Svalare upplever vi Van Gochmuseet som staden bjuder på.  Vi bjuder den på svenskt brännvin och glada sånger i gengäld. Amsterdam tackar och bockar.

Efter omfattande krysseri  och andra motvindsstrapatser lade vi till i Hamnstaden Kiel och den flådigaste brygga vi i vargtimmens mörker kunde hitta. Tystarna kallar platsen för miljonen docken. Det är  här alla dyra båtar ligger.

Vi fick påmönstring av Signe som också hade nätverkat staden i väntan på Candelas försenade ankomst och lyckats få hela besättningen hembjuden till ett rasande behjärtansvärt tyskt par som bjöd på trädgårdsgrillning och hundra sorters tysk korv.  En magrad och av härsken frukt uttröttad besättning inmundigade den tyska kulturen och generositeten med närapå generande god aptit.

Återstod slussning för att med vattenlinjen i höjd med alla andra kunna göra Kielkanalen rättvisa. Dessutom sliter det ju så på gelcoaten om man fortsätter segla i östersjöns höga vatten. För att kröna kanalgången och den lättnad i lutning motorgången genererar kick ett kavat gäng ut på Kiels stora affärsgata och inhandlade en babypool som i uppblåst tillstånd rymmer 500 liter vatten eller annan flytande materia man skulle få för sig att fylla den men.  Resultatet går att bevista i fotografier som tagits vid tillfället då badanordningen riggades på fördäck. Så  trots att vi kom ihåg att slussa blev åtminstone den förliga delen av skutan så pass nedlastad att den hamnade en sjunken decimeter under den faktiska vattenlinjen och gelcoaten dränktes alltjämt.  Vansinnigt framtunga men med fvattendragets flexigaste fördäck tillryggalades Kielkanalen således.