varldsomseglingen

Vi är redo för att ta oss till nästa stora hav. På andra sidan Panamaanalen ligger stilla havet och väntar på oss. Karibiska sjön får därmed nöja sig för denna gång. Byggd i början på seklet, med en åtgång på 27 000 man som avled under grävningen förbinder pamanakanalen dessa två stora hav med varandra. Kanalen var amerikansk fram till 1999, då de lämnade över allt till Panamas regering. Efter sig lämnade man militära byggnader och inrättningar som sedan dess plundrats och förfallit. Panama är på denna sida mest djungel och motorväg, men runt marinan har vi gjort små utflykter i skogen och hittat öde logenemt och anläggningar för specialutbildning av amerikanska djungelkombatander. Allt är beväxt av djungel och numer hemvist för getingbon och hundratals aggressiva vrålapor. I afton har påbörjar vi kanalfärden som inkluderar en övernattning längs vägen och avslutas imorgon eftermiddag. På kanalens hemsida kan man se Candelas färd live på webtv. I svenska tider beräknar vi vara vid den första slussen klockan 01.00 i natt och imorgon vid 20.00 på kvällen kommer vi troligtvis gå igenom den sista. Säkrast är att följa oss på sattelitsändaren och därigenom ser man när vi passerar kamerorna. Candelas besättning består denna gång av Felix, Tekla, Kalle, Robin, Olle, Mattias och Amanda. Vi kommer ha en lots ombord, så den planerade nakenchocken kommer utebli, men vi lovar uppställning på fördäck vid samtliga slussar.
Vi börjar vid Gatunslussarna (atlanten) och avslutar vid Miraflores (stilla havet)
Panamakanalens kameror: Webcam
Sattelitsändaren: http://share.findmespot.com/shared/faces/viewspots.jsp?glId=0mEImDYkVdtY6vBoE8HiJsEqYWF0BGqHn

Vi har varit i Panamas skärgård i tre veckor. Ingen vet vilken dag det är. Efter två veckor var maten hopplöst slut och ett par dagar senare fick vi slut på gasen som driver spisen. Återstod att med cyklop och dykhandskar plocka vad sjöbotten så frestande dukat upp åt oss ett par meter under ytan. Det krävs ett par timmar att fånga dem och ytterligare lika lång tid att få ut dem ut skalet med yxa och polygrip. De stora mystiska snäckorna (Kaboamba, på kunaspråk) innehåller otroliga pilgrimsmullelliknande mollusker som smakar som rökta, salta kyssar när de grillats över öppen eld under palmerna och stjärnorna. Fån indianerna köper vi humrar och bläckfiskar. Elden blir vår matplats, och i takt att vi blir mer och mer inbodda på ön och tillbringar dagarna med färre och färre kläder på oss, flyttar även utvalda delar av vårt hem från Candela in till eldstaden. Här kokar vi vår mrgongröt och grillar våra ägg. Runt elden breder vi ut bastmattor och ligger hela dagarna under skuggan av palmerna, kring elden som aldrig slocknar. Som en kalldusch kommer dagen då vi måste återvända till fastlandet och snabbmatskedjorna i Colon. Staden har bland andra fantasifulla smeknamn blivit liknad vid Panamas ändtarm. Men det är här Kanalen börjar och det är här vi måste vänta på att få klartecken att gå igenom till Panama City och stillahavssidan av Centralamerika. . En till tre veckors kötid räknar vi med.

Det är tiden för den årliga sockerrörsfesten. Kunaindianerna sätter plantan på jäsning och byäldsten provsmakar det varje dag för att avgöra när jäsningen är fulländad. Han beslutar om ett datum och till dess smyckas ön till fest. Vi kommer till Karti Yuandup dagen då festligheterna börjar. I en stor hydda sitter de äldsta i byn vid kortsidan och blåser rök från stora cigarrliknande rullar av vass. De röker inte själva, utan andas bara ut rök på varandra. Fram och tillbaka mellan farbröderna och den andra kortsidan av huset springer yngre män med små skålar. Vid ena kortsidan fyller de skålarna med sockerrörsbrännvin ur en stor kalebass och i den andra matar de farbröderna med drycken. Allt sker i hetsigt tempo som om det vore en lek eller en idrott man ägnade sig åt. På kanterna sitter vi och resten av byn och tittar på. En pytteliten dam som sitter bredvid oss förklarar viskande händelseförloppet. Hon har Kunafolkets traditionella färgsprakande dräkt på sig och pärlor lindade runt hela vaderna. I sin färgprakt ser hon ut som själva sinnebilden, eller rentav en parodi på en indian. -De försöker komma i trans så att de skall hamna närmare gud, förklarar hon. Hela det första dygnet av festligheterna vigs åt detta. -Vad händer de andra dagarna då? vill vi veta. Dag två flätar kvinnorna två jättestora hängmattor av vassen och taglet som hänger i takstolarna, kvinnan pekar på ett trassligt nät av trådar som täcker takets insida. Den tredje dagen gungar vi allihopa farbröderna högt, högt i hängmattorna. Den fjärde dagen skall oskulderna i byn som är redogör äktenskap få sitt hår avklippt av de äldre kvinnorna och allihopa sjunger. -Jahaja. På så sätt. Vi tackar för redogörelsen och tolkningen och dör en smula allihop för att vi hamnat mitt i denna märkliga ritual. Ingen verkar varelse förvånad eller särskilt nyfiken på att vi är där, men de är inte heller besvärade. Indianerna låter oss passivt delta och svarar om vi tilltalat dem, men i övrigt är det som att de inte riktigt tar notis om vår närvaro över huvud taget. Och detta trots att vi är dryga huvudet längre än de längsta männen i församlingen. Vi häpnar och baxnar ett par decimeter över människor som inte verkar se oss. Det är en mycket märklig känsla.

Jamaicavistelsen blev längre än beräknat, men när vi släpper ön i sikte bakom oss har vi hunnit se mycket av ön. Jamaica Blue mountain har djupa djungler och spännande stigar som tar en till toppen. Därifrån kan man se en stor del av ön och dricka det världsberömda kaffet. Vi lämnade Jamaica med ett par brustna hjärtan på kajen. Det blev ett tårdrypande farväl då flera i besättningen romantiserat med individer i land, men Candela måste fara och sådant är livet för sjömännen. På utvägen spelade vi Harry Bellafontes "I had to leave a litle girl in Kingston town" och kände oss som världsmedborgare. Bakom udden väntade stormen. Av sjösjuka och rädsla medtagna och av vätan och saltet satta ur spel var vi en lätt match för ovädret. Vågorna mätte aldrig tidigare skådade höjder och vi var tvungna att minska segel till den grad att vi knappt gjorde fart framåt utan hissades upp och ner på stället av de väldiga dyningarna. Med kursen inställd på Cartagena i Colombia fick vi vinden och vågorna rakt i sidan. När vågorna bryter längsmed båten och dessutom börjar bygga en ansenlig höjd, då börjar de äldsta Candelarävarna titta uppskrämt på varandra. Den fjärde dagen hade läget inte förbättrats och kapten beordrade kursändring. Vi föll av på en västligare kurs för att få vågorna mer akterifrån, vilket är säkrare. Nu siktade vi på San Blasskärgården i Panama istället. Felix som i denna stund satt i Kartagena och väntade på oss fick ett par ovissa dagar med uppdateringar på sattelitsändaren och kunde inte veta varför vi såg ut att ha glömt bort honom. Vi nådde San Blasskärgården på den sjätte dagens morgon. Sällan har båten och dess passagerare sett så tilltufsade ut. Välbehövda bad och storstädning av oss och båten företogs. Skärgården ligger mellan Colombia och Panama och bebos av Kunaindianerna. Detta ar Karibiens oförstörda pärla där ännu inte yachthamnar och faciliteter byggts ut. Drygt fyrahundrade öar av idel sand och kokospalmer. De flesta är öde och på vissa bor en handfull av ursprungsbefolkningen. Vi hade tänkt oss att bunkra upp båten med mat och godsaker för denna vistelse, så när Kartagenastoppet uteblev finner vi oss nu i paradiset, men utan varelse vin eller melittafilter. Av indianerna kan vi köpa kokosnötter, fisk och svindyr frukt. Vi tänker stannar här och semestersegla bland öarna ett par veckor.