Mauretanien – The forsaken land?
Besättningen har under tio gungande dagar virat sina hjärnor kring ett pikant spörsmål – Mauretanien.
Vad för slags land är Mauretanien? Hur ser det ut? Varför känner ingen till det? Varför har ingen varit där? Samt – varför är vi på väg dit?
Hypen på Candela är stor. Idéer om svår misär, torka och missväxt. Visioner om nerdekade skjulliknande boningar som ser ut att ha fastnat i ett skede där det precis är på väg att falla ihop. Fantasier om inälvsmat o rovor. Feta vaggande kvinnor på gatorna.
Kvinnorna tvångsmatas redan i tidig ålder – extrem fetma är tydligen åtråvärt i detta land.
Kvinnosynen, samt en tragisk historia om en misshandlad åsna, är in facto, den ända information vi har att gå på om detta mystiska (mytiska?) land. Till och med UD lyser med sin frånvaro till att kommentera fenomenet Mauretanien närmare än att ” vi avråder från icke nödvändiga resor”.
Den kvinnliga halvan av besättningen har manglat idéer om hur vi lättast ska undgå trubbel när vi går i land – klä oss i burka? Klä ut oss till män? Hetsäta upp oss till blobbstorlek? Undvika att gå i land överhuvudtaget.
Hamnen i Nouadhibou har tydligen en nyupprustad lyxmarina som vi ska lägga till i. Maruretanien må vara ett fattigt land, men när det kommer till marinor sparas det inte på krutet.
Dagarna till sjöss då? Tja. Kvartetten har blivit sextett i och med Jonas, Alex och Kristins påmönstring i Las Palmas.
Blått frustande hav. Posiedon måste vara på ett vänligt humör – han har tuggat fram lite fradga och dreglat lite på stäven men i övrigt ägnat oss en frejdig blick, skrattat, klappat oss på huvudet och gett oss följsam plattläns hela vägen till Nouadhibou.
Detta har ackompanjerats av otroligt bra sittbrunnshäng dag som natt.
Klart slut, port salut!
