varldsomseglingen

Vi har varit i Panamas skärgård i tre veckor. Ingen vet vilken dag det är. Efter två veckor var maten hopplöst slut och ett par dagar senare fick vi slut på gasen som driver spisen. Återstod att med cyklop och dykhandskar plocka vad sjöbotten så frestande dukat upp åt oss ett par meter under ytan. Det krävs ett par timmar att fånga dem och ytterligare lika lång tid att få ut dem ut skalet med yxa och polygrip. De stora mystiska snäckorna (Kaboamba, på kunaspråk) innehåller otroliga pilgrimsmullelliknande mollusker som smakar som rökta, salta kyssar när de grillats över öppen eld under palmerna och stjärnorna. Fån indianerna köper vi humrar och bläckfiskar. Elden blir vår matplats, och i takt att vi blir mer och mer inbodda på ön och tillbringar dagarna med färre och färre kläder på oss, flyttar även utvalda delar av vårt hem från Candela in till eldstaden. Här kokar vi vår mrgongröt och grillar våra ägg. Runt elden breder vi ut bastmattor och ligger hela dagarna under skuggan av palmerna, kring elden som aldrig slocknar. Som en kalldusch kommer dagen då vi måste återvända till fastlandet och snabbmatskedjorna i Colon. Staden har bland andra fantasifulla smeknamn blivit liknad vid Panamas ändtarm. Men det är här Kanalen börjar och det är här vi måste vänta på att få klartecken att gå igenom till Panama City och stillahavssidan av Centralamerika. . En till tre veckors kötid räknar vi med.