Sntiago de Kuba och en utflykt

Vi kom till ön den 7 januari. På Kuba får man inte bränna runt och droppa ankare, eller göra utflykter med jolle (hur ny och fin den än är). När man närmar sig Kubas kust noteras man redan på ett par sjömils håll av en utkik som sitter med kikaren redo i en strategiskt placerat torn vis mynningen till Santiago. Vi blir uppropade på radion och vänligt och tydligt guidade till en statlig marina där vi kommer att bli liggande under hela vår vistelse i landet. Så fort förtöjningstamparna är i land börjar välkomstprocedurerna. Candela håller under dagen hov för åtta instanser som besöker båten och utreder varsitt ärende. Läkaren vill titta på besättningen, frukthälsokontrollen vill se på frukten vi har ombord, en anan uniformsklädd herre i munskydd tar temperaturen på kött och ägg. Vad veterinären vill oss förblir oklart, men drogpoliserna lämnar förutom en pikant stank av otvättad knarkhund, även ett hot om fängelse för narkotikainnehav efter sig. De hittade ett linfrö. ”No Puedo saber que es esto,” säger han och spänner ögonen i matansvarige. Nä, det är klart du inte kan, men jag kan förklara vad det är säger jag, och visar på källan till fröet och hans oro. Musliburken. –Mira, här finns massor med likadana frön, och vi äter dem till frukost förklarar ja. Drogpolisen blir inte nöjd. Han tittar ner i burken på flera hundra potentiella cannabisfrön. När han vill ta med sig några till Havanna för analys och hotar med att vi inte får komma in i landet innan så har skett, förstår vi att han kanske mest är ute efter en liten muta. Vi stannar två veckor på Cuba. Karin, Niklas Martin och Micke skall åka hem och Istället kommer besättningen utökas med Olle som varit hemma ett par veckor samt Johanna och Kalle. Det finns tid för utflykt på ön. Candela ligger på öns sydligaste sida i Santiago. På norrsidan ligger Havanna och emellan städerna går det ökända tåget. De erfarna varnar oss för det och liknar det med godstågen som gick mellan polska städer och arbetsläger på fyrtiotalet. Tåget tar nästan dubbelt så långt tid som bussen, eller för den delen flyget som går samma sträcka. Biljettsystemet för att köpa färdbevis är så Kubanskt som något tänkas kan. Det är en kö för att visa passet en annan för att betala och en tredje för att få en stämpel. Mellan vagnarna är halvmetersstora mellanrum där man kan se rälsen och lite landsortssand dunka förbi. Det går att se att tåget en gång varit tjusigt. Här och var hänger en sammetsgardin som en gång kan ha varit röd och hel och toaletterna bär tydliga spår av att ha varit utrustade både med tank och spolning och till och med handfat. Nu vilar en femtio år gammal patina över inrednignen och toaletten är bara ett hål i det redan sönderkorriderade golvet. Dessutom är det kallt. Ovana som vi är sitter vi hela natten insvepta i vad vi har. En badbyxa tjänar som mössa och en t-shirt blir en sovsäck om man fäller in armarna. När vi rullar in i Huvudstaden efter ett dygn tycker vi förskräckligt synd om oss själva. Nästa vagn som skakar in på centralstationen är ett godståg. När dörrarna går upp ser vi att passagerarna står packade inne i vagnarna som sardiner. Eller som godstågspassagerarna i Polen på fyrtiotalet. Vi får tycka lagom synd om oss själva, men sen går vi i alla fall upp till hotell Inglaterre och tar badbyxorna av skallen för att bli insläppta. Vansinnigt sinnrik prål-byggnad från artonhundratalet. Med frukostbuffé.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0