Karlskrona
Då alla vind och -vädergudar beslutat sig för kartellbildning i östersjöområdet med oss som offer har vi hamnat med man och allt i örlogsstaden i Småland istället för baltista kuststaden. Med vinden rakt i näsan har vi kryssat östersjön fram utan att så mycket som lämna Sverige. Den sista tidens intensivavslutning av samtliga arbeten på Candela gav resultatet att båtens duglighet inte på allvar hunnit testas. Vi höll det därför för säkert att inte korsa östersjön i den kuling som utlovades utan testseglade innomskärs. Genomförde bunkring i Nynäshamn och beslut att slicka den svenska sidan istället för den baltiska ner mot danmark och Tyskland. Efter en guppig natt befann vi oss söka nödhamn i Visby för att klippa till en ny styrvajer och en ny frisyr på en besättningsmedlem som kände sig tufsig. Efter konfrontation med den för sommaren inlånade befolkningen på stadens barer kände vi oss mätta på framgångsfrisyrer och saffranspannkaka och lämnade stan så fort reparationer var genomförda.
Grann och opalnerad gästbesättning har Jacob varit en vecka men var tvungen att återvända till Stockholm idag. Lämnar en tom och kall förpiksbinge efter sig. Vi resterande sju förlustade oss på sjöfartsmuseet som Karlskrona stoltserar med. Sen tog vi en stadspromenad och passade på att vandra både på styrmansgatan, båtmansgränd och fregattvägen. Vår resa har ett tema. Det är skönt att städer vi besöker på vägen vet att uppmärksamma det. Tack Karlskrona. För det och kroppkakor.
Fortfarande utlovas sämsta tänkbara vindriktningar längs Candelas tilltänkta rutt. Vi får alltså fortsätta testa vad besättning, genomföringar och infästningar tål i fråga om lutning och belastning. Det känns tryggt att ha det gjort. Vårt mål är att nå Kiel på tisdag när Signe kommer dit för att mönstra på.
Hej.
Hejdå
Hatten av för alla taggade som hjälpt oss iordningställa vårt fartyg de senaste veckorna. Efter mycket indensiv slutspurt är vi denna morgon redo för avfärd. En aning medtagna av gårdagens rusiga avskedskalas på bryggan kisar vi uppåt och framåt. Vi avgår när dagen är mid och tänker oss angöra Bullerö till middagstid för ännu en avskedssejour.
Vi hörs på andra sidan östersjön! I Lettland skall vi fylla våra förråd och tankar.
Över, ut.
kontoret på kajen
Renoveringen av Candela går i rasande tempo. Briljerande många händiga fingrar och starka armar som hanterar hennes utveckling. Trots de mångna och det myckna timmarna och insatserna ligger vi i sedvanlig underkant av förloppsplaneringen. Att få allt färdigt till avfärd kräver samtliga våra spända muskler.
Det är ett muntert jobb dock, att utföra alla sysslorna i solen. Nu står Ellen, Sofie och Julia i solen här på kajen och lackar durkar och lyssnar på sommar. Kanske är Ellens solbränna centimetertjock vid det hätr laget. Jag har inte stuckit hål och testat än, men det ser onekligen ut så.
Min egen frodas föga då jag inrättat ett litet kontor här stax brevid de andra. Det ser ut så att jag surrat ihop ett enormt svar paraply på en solstol. Paraplyet sitter så långt ner att den formar en liten mörk koja där jag kan se skenet av min dator utan att bli bländad av solen. Ut från kojan löper således en kabel som i ena ändan förser min dator med ström. Följer man kabeln åt andra hållet slutar man vid den elstolpe ifrån vilken jag just nu stjäl min elektricitet.
Teamet är samlat. Målandes, bronzandes i den tilltagande sjöbrisen, eller tjurigt hackandes i skuggan av paraplyet strax brevid. Allt till tonerna av sommar och Bill Haley.
visdom
Marttias Gyllenswärd juni 2009
klister
Jag har fått gift i pannan. Det är nog inte så farligt egentligen, det är bara det att de mer rutinerade båtbyggarna och plastarna i gänget håller sig minst tio meter lovart om epoxiburken varje gång den öppnas. Igår satte vi igång med böldpestbehandling av Candelas skrov och denna procedur inefattar tre lager sjukligt giftig plast som med nograna rörelser och rynkad panna skall rollas ut över hela skrovet. Då de mest erfarna båtbyggarna redan i mycket späd ålder ägnat denna syssla åtskilliga timmar utan varelse skyddshandskar eller glasögon har de genom åren utvecklat en så stark allergi att det uppdraget denna fredag kom att falla på oss, av plasten ännu omärkta.
Alltså stod vi, Sofie och Amanda, käckt utstyrda i överlevnadsdräkt, gasmask och solglasögon, och strök Candelas enorma buk med den giftiga plasten. På andra sidan de stora presseningarna som båten inklätts i för att hålla smuts, väta och andra skalbaggar borta från att fastna, där kom instruktionerna skrikandes till oss. Allergikerna tillika plastproffsen dikterade arbetstempo och teknik i blindo från andra sidan pressen.
Trots snudd på rabiat skyddsoutfit hamnade ganska goa mängder epoxistänk i min panna och nu går jag bara runt och väntar på att få stoltsera med "de erfarnas allergi" på en seglarbar någonstans. Bredbent skall jag sitta och och förklara för vem som vill höra på att jag minsann blivit märkt för livet av den vidriga plastens förbannelse., och att jag numera besitter en sådan vansinnig överkännslighet mot den att jag får känningar i panna så fort någon öppnar en burk epoxi innom hundra kabellängders avstånd.
Äntligen är jag också förstörd och erfaren.
A
planering
Styrelsen har under våren varit en geografiskt utspridd klick, även om vi andligen, ideoligiskt och ambitionsmässigt såklart varit lika nära varandra som vanligt. Gösta har delat ut glasögon i centralamerika för biståndsorganisationen "vision for all"s räkning och är nu påmönstrad en segelbåt som befinner sig någonstans mellan västindien och Azorerna. Ellen gör en transport mellan guadeloupe och Köln. Hon befinner sig på atlanten med en beräknad vecka innan hon når Europa. Mattias gör en dito transport av en segelbåt till Brunei och rapporterade senast från Shanghai där han stannade en dag förra veckan. Martin och jag är de som befinner sig närmast Candela och Slagsta Marina i denna stund. Vi planerar för det första styrelsemötet på väldigt länge den 5 Maj. Då skall blommorna vara utslagna, bullarna bakade och våra planeringspartners återsamlade i Stockholm.
Tills dess gräver jag ner mig lite i försäkringsfrågan bland annat. Om man seglar längre bort än Panama måste man teckna en som heter "world wide". -Det tycker jag låter snyggt.
Välkomna.
Här kommer löpande information, reseanekdoter och bilder publiceras. Vi bloggar om allt som händer ombord. -Så länge vi befinner oss i trakter där internet existerar. Resten av tiden är det öppet hav.
Vi ses!
