varldsomseglingen

Vi kom till ön den 7 januari. På Kuba får man inte bränna runt och droppa ankare, eller göra utflykter med jolle (hur ny och fin den än är). När man närmar sig Kubas kust noteras man redan på ett par sjömils håll av en utkik som sitter med kikaren redo i en strategiskt placerat torn vis mynningen till Santiago. Vi blir uppropade på radion och vänligt och tydligt guidade till en statlig marina där vi kommer att bli liggande under hela vår vistelse i landet. Så fort förtöjningstamparna är i land börjar välkomstprocedurerna. Candela håller under dagen hov för åtta instanser som besöker båten och utreder varsitt ärende. Läkaren vill titta på besättningen, frukthälsokontrollen vill se på frukten vi har ombord, en anan uniformsklädd herre i munskydd tar temperaturen på kött och ägg. Vad veterinären vill oss förblir oklart, men drogpoliserna lämnar förutom en pikant stank av otvättad knarkhund, även ett hot om fängelse för narkotikainnehav efter sig. De hittade ett linfrö. ”No Puedo saber que es esto,” säger han och spänner ögonen i matansvarige. Nä, det är klart du inte kan, men jag kan förklara vad det är säger jag, och visar på källan till fröet och hans oro. Musliburken. –Mira, här finns massor med likadana frön, och vi äter dem till frukost förklarar ja. Drogpolisen blir inte nöjd. Han tittar ner i burken på flera hundra potentiella cannabisfrön. När han vill ta med sig några till Havanna för analys och hotar med att vi inte får komma in i landet innan så har skett, förstår vi att han kanske mest är ute efter en liten muta. Vi stannar två veckor på Cuba. Karin, Niklas Martin och Micke skall åka hem och Istället kommer besättningen utökas med Olle som varit hemma ett par veckor samt Johanna och Kalle. Det finns tid för utflykt på ön. Candela ligger på öns sydligaste sida i Santiago. På norrsidan ligger Havanna och emellan städerna går det ökända tåget. De erfarna varnar oss för det och liknar det med godstågen som gick mellan polska städer och arbetsläger på fyrtiotalet. Tåget tar nästan dubbelt så långt tid som bussen, eller för den delen flyget som går samma sträcka. Biljettsystemet för att köpa färdbevis är så Kubanskt som något tänkas kan. Det är en kö för att visa passet en annan för att betala och en tredje för att få en stämpel. Mellan vagnarna är halvmetersstora mellanrum där man kan se rälsen och lite landsortssand dunka förbi. Det går att se att tåget en gång varit tjusigt. Här och var hänger en sammetsgardin som en gång kan ha varit röd och hel och toaletterna bär tydliga spår av att ha varit utrustade både med tank och spolning och till och med handfat. Nu vilar en femtio år gammal patina över inrednignen och toaletten är bara ett hål i det redan sönderkorriderade golvet. Dessutom är det kallt. Ovana som vi är sitter vi hela natten insvepta i vad vi har. En badbyxa tjänar som mössa och en t-shirt blir en sovsäck om man fäller in armarna. När vi rullar in i Huvudstaden efter ett dygn tycker vi förskräckligt synd om oss själva. Nästa vagn som skakar in på centralstationen är ett godståg. När dörrarna går upp ser vi att passagerarna står packade inne i vagnarna som sardiner. Eller som godstågspassagerarna i Polen på fyrtiotalet. Vi får tycka lagom synd om oss själva, men sen går vi i alla fall upp till hotell Inglaterre och tar badbyxorna av skallen för att bli insläppta. Vansinnigt sinnrik prål-byggnad från artonhundratalet. Med frukostbuffé.

På Kuba finns mycket av lite och av resten finns det ingenting. Det kan också hända att det är slut på det som det brukar finnas mycket av och då finns inte det heller. Saker som finns är: grisar och griskött bilder på frihetskämpar i maximal kontrast jättemånga band som kan spela buena vista cocialclub-hits Maraccasackompangemang av ovanstående stjärnfrukt musikanläggningar med fixerad ljudvolym fantastisk arkitektur från innan revolutionen dito personvagnar Saker som inte finns: Lime reklam internet filter(på cigaretterna) plastpåsar vilka påsar som helst

Det var det där med motor. Vi behövde verkligen en ny utombordare till jollen. Den nya fina jollen är förvisso tät, både gällande luft som inte pyser ut ur pontonerna och vatten som inte sipprar in under durken. Men eftersom motorn också skrek efter pension blev det till att paddla fram. Satt man i Candelas sittbrunn under lampan en kväll kunde man inte sällan överraskas av en mörk fläck som närmade sig på vattnet. Om man då lyste på den med en ficklampa såg man att det som först var skrämmande likt en flyktingbåt bara var landfarare som paddlat iväg efter frukt i Candelas jolle. Nu var det slut på paddlandet och vi skulle köpa en utombordare. En ny. En sådan som startar när man rycker i snöret och chokar lite. Efter magiskt vacker nyårsafton alldeles ensamma på los Roques fick vi alltså anledning att ta vägen förbi Curacao. Ön är en del av de holländska antillerna och har inte mindre än två butiker ”budget marine”. Man kan säga som så, att om inte Martin kommit inspankulerandes på baren där Niclas satt precis kvart i ett, och om inte Amanda hade varit i omedelbar närhet och haft ett bankkort i fickan och om inte Mattias hade lyckats uppehålla butiksägaren så att denne motvilligt höll butiken öppen den halvtimme det tog för Martin och Amanda att ta sig dit, då hade det inte blivit någon motor här heller. Sen hade det blivit långhelg och butiksstängt och Candela hade lite brådis till Cuba. Det var alltså alldeles på håret att vi ändå missade öppningstiden och glömde pengarna på båten och inte fick någon ny utombordare som startar när man drar i snöret. Desto större blev glädjen när allt gick i lås och vi andnupna och varma kunde hänga på den över akterspegeln och ta en provtur i viken. Hur civiliserat känns det inte att åka motoriserad gummibåt mellan moderskeppet och land när det blåser emot en? Anledningen till de snåla öppningstiderna på Curacao visade sig vara den stundande karnevalen. Vi hade prickat att stanna till på ön en enda kväll och det var öppningskvällen av den två veckor långa karnevalen. Morgonen därpå lägger vi ut för en femdygnare mot den enda bevarade kommunistdiktaturen man kan segla till.

Vagen hit var stokig. Vindarna stokadee och vagorna stokade. For manga i besattningen var femdygnsseglatsen mellan Curacao och Cuba den f;rsta langa havsseglingen. Nagonsinn. Val ute ut det varsta blasomradet kanner vi oss som urklivna ur en torktumlare. Fast blota. Cuba visar sig vara en saga. En vansinnnnig och vacker kommunistsaga. Jag skall beratta delar ur den sagan en annan dag. Vi maste leva den lite forst.

Svensk-karibiskt julbord Utanför Venezuelas kust, i karibiska sjön ligger ön Isla de Margarita. Vi blev trettio personer till jul. Gyllenswärds, Nordlöws och Ekenstams, Nordins och Sjöstedts och alla tio Candelaner. Det blev en griljerad varan med vindruva i munnen och en natt fylld av fyrverkerier och facklor och sjömansvisor i massor. En långdans gick runt palmen på stranden och valsade runt hela kvarteret och in på en Venuzelansk familjemiddag och ut igen och tillbaka till palmen med ”nu är det jul igen” och ”upp på källarbacken har jag en vän”. Förberedelserna var rigorösa. Redan på atlantöverfarten i november hade vi bildat en kör som övat in julsånger och sjömansvisor. Storartat lät det tyckte vi när ingen hörde på och havet var oändligt åt alla håll. Inför julfesten beslutar vi att avskriva sånguppträdandet och förvandla aktiviteten till allsång istället. En patrull bestående av Tekla och Robin skickas till cybercafé för att sammanställa ett texthäfte så att samtliga festdeltagare kan sjunga med. Fler grupper i förberedelsearbetet bildas. Micke och Olle tar hand om pyroteknik och eld, Karin och Niclas ordnar utsmyckning och el, Martin planerar julafonens kappsegling, Felix lagar bål och Amanda springer runt bland öns slaktare och jägare för att ordna fram den utlovade varanen som skall grillas. Vi kommunicerar ivrigt på ojämn spanska och lyckas till den stora dagen få det mesta på plats. Under palmerna på playa Zaragosa blir vi helt ensamma och får dessutom låna bord, stolar, grill och ström till belysning och stereo. Familjer och vänner har dagarna innan anlänt till isla Margarita och på våra hungriga uppmaningar har de fyllt sina resväskor med sillar och kaviarer, glöggflaskor och pepparkakor. Jullunchen blir därför en makalöst brokig svenskkaribisk buffé som dukas upp i vraket efter en färgglad fiskebåt som spolats upp på stranden. På eftermiddagen fyller vi Candela med de som har lust och kappseglar mot oss själva runt kobben la piedra blanca. När solen går ner på julaftonen 2009 tänds palmerna upp av blinkande julgransbelysning och facklorna som ringar in festplatsen tänds. Snart skålar vi i fruktbål och sjunger ”stackars stymran Karlsson” medan nödblossen och fyrverkerierna glittrar ikapp med den karibiska stjärnhimlen. Tack för en oförglömlig jul, alla som kom och hälsade på oss från Sverige! Alla andra uppmanas att genast bege sig till El Grande Roque för att delta i våra nyårsfestligheter på torsdag.