varldsomseglingen

Hej käraste föräldrar och godaste vänner. Jag vill gärna informera er lite om hur vi på Candela har tänkt göra dagarna kring jul så att ni kan förhålla er till det. Vi kom till Isla Marguerita för tre dagar sedan och kommer stanna till den 28e. Det kommer bli strandparty med utlovat helstekt djur och dej dunkom så länge vi levom. Vi kommer bli ett härligt gäng på ungefär 24 personer med anknytning till Candela som är på ön för att fira jul. De flesta bor ombord på båten och många bor hos Rulle. Candela ligger i en vik på norrsidan av ön som heter Juangriegos. De flesta av er kommer den 21a och den 22a, vårt förslag är därför en inledande drink tillsammans på stranden här så kan alla få se och hälsa på varandra och vi kan prata om vad alla har för önskemål. De följande dagarna har vi tänkt oss såhär: 23e dec. Dag Vi seglar ner båten från Juangriegos till Pampatar på sydsidan. Alla är välkomna att segla med, men troligast blir vi ett lite mindre gäng. Vi lagar någon lunch och fika, alla lägger en slant för maten. 24e dec. Dag Jullunch på bryggan i pampatar. Knytkalas, alla tar med sig något. Svensk-juliga saker uppskattas oerhört. Från bryggan arrangerar vi en kappsegling om tre lag som ett i taget, på tid, tar sig runt den lilla kobben Isla blanca som ligger utanför. Kväll Grillmiddag på stranden hos Rulle. Candela bjuder på helstekt varan, alla tar med sig vad de vill grilla i övrigt. Lekar, tal eller andra initiativ får plats och uppskattas. Ta gärna med fler musikinstrument ifall ni sitter på några som lämpar sig för en natt på stranden. Man kan köpa dricka i baren. 25e dec. vilodag 26e dec. Dag Heldagsutflykt till sandön Coche, söder om Isla Marguerita. Ena halvan av gänget. Vi avgår från Pampatar på morgonen och kommer tillbaka dit på kvällen.Candela lagar lunch och fika, alla lägger en slant för maten. 27e dec. Dag Heldagsutflykt till sandön Coche, söder om Isla Marguerita. Andra halvan av gänget.Vi avgår från Pampatar på morgonen och kommer tillbaka dit på kvällen. Candela lagar lunch och fika, alla lägger en slant för maten. Alla är välkomna att delta så mycket eller lite man har lust med i aktiviteterna. Det finns också fina utflyktsmål på ön som man kan nå med buss eller taxi. Vi får väl se hur mycket vi vill företa oss tillsammans hela gänget och hur mycket kolloliv vi har lust att leva. Tänk på att kontanta dollar är vad som får saker att hända i Venezuela om man vill ha en anständig växelkurs. Det skall bli jätteroligt att ni kommer och firar jul med oss. Hälsningar Candela

Den sushin smakade bra. Vi har landstigit pa en ny kontinent. Isla Margureita, Venezuela och sydamerika ligger under och for vara fotter. Har rader en helt annan puls, ett annat sprak och nya dofter lockar fran grillarna i gatuhornen.Vi skakar febrilt pa vara skandinaviska bakar for att fa socan och de obsena, karibiska dansmoven ur kropparna for att fa plats med de mer vickande och rullande salsastegen. Dessutom bor en glidig rumba samt en kvickare merengue snart vara pa plats. Vi ovar och aterkommer. Salut.

Vi har kraft och vi har tid. vi åker förbi Grenada på vägen ner till Venezuela. Det ligger precis på vägen. Dessutom är vi lite sladdriga i knäna och mosiga i huvudena sedan gårdagens ghettokalas. Då är det skönt att slippa göra tre dygn i sträck. Vi stannat halvvägs för sushi. Liksom alla dagar av tvivelaktig vigör och livsinspiration tronar den sedelärande tavlan i korsstygn över våra huvuden i salongen. det är Sofie som har broderat "Just idag är jag stakr" i blått på vitt. Tavlans budskapfyller minst tre viktiga syften en dag som denna. Hånar oss och gör sig lustig över vårt skick, den fyller oss med kraft och tillförsikt samt ger oss en förfärligt klämmig bit att gemensamt gnola när vi lägger ut från hanmen och seglar bort från St Lucia och Bakisdimmorna. Frisk vind i ansiktet gör varje sjöman frisk. Tack Kenta. Tack Sofie. Och tack Karibiens svala vindar.

Candela har sällan känts så liten och skruttig. Vi Har kryssat Afrika runt och känt oss rika och mäktiga med vår fyrtiofotare som har både toalett och kök. Känslan höll inte i sig särskilt länge sedan vi anlände till Västindien. Representanter för hamnkontoret här i Rodney Bay var precis på väg ner till oss för att, i sina pikéskjortor och men vänliga stämmor, be oss lämna marinan, -när Håkan och Umatalu fräser in i hamnen. Med förbokad plats på vipiga superyachtbryggan och sina glänsande 86 fot tar den stiliga båten, med den stiliga skepparen oss under sina vingar och vi får ligga förtöjda utanpå dem. Pikéskjortorna säger ingenting. Håkan, som äger Candela och är nyckelmedlem i projektet har inte seglat med på någon delsträcka hittills, eftersom han är upptagen med sitt arbete som kapten på charterbåtar. Just nu skeppar han en stor brittisk segelbåt som precis som oss seglar jorden runt, fast med något annorlunda standard. För oss som har jobbat med Håkan är det ett glatt återseende. Vi blir ystra som kalvar av mötet med besättningen på den stora yachten, eftersom den till stora delar består av kända fejjor. Vi blir bjudna på middagar och drinkar och dykutflykter och vi kan låna maskiner och verktyg för att laga saker på Candela som behövt repareras en lång tid. Rätt som det är glider vi runt St Lucias seglarbarer i ett gäng om femton glada svennar istället för åtta. Landström och obegränsat med sötvatten i slang samt bryggplats med goda grannar; nu levs alltså de goda drinkarna och yachklubbens faciliteters glada dagar. Samtidigt som dagarna utnyttjas till viktiga reparationer som är tillfredsställande att få igenom. Nu skapas ett nytt soltak i fräckt beige som skall täcka hela sittbrunnen, spridarnas osannolika vinkel korrigeras, utombordaren får profetionell service av Umatalus maskinist, septitanken får stryk och omkoppling, huvudmaskin får en uppfräschning, jollen blir limmad och får kärlek och en hel del detaljer justeras och ordnas. Vår egen besättning har förstäkts med omåttligt populära Tekla och Robin, som nu står inför en grannlaga uppgift att leva upp till det goda rykte som förekommit dem. I kväll går grannskapets stora lokala fredags-jump up av stapeln i bostadsområdet norr om marinan. Det är en lokal fest som brukar innehålla rom i plastmugg, socamusik från lastbilsflak och mycket obsen dans. Ses där.

Candela har sällan känts så liten och skruttig. Vi Har kryssat Afrika runt och känt oss rika och mäktiga med vår fyrtiofotare som har både toalett och kök. Känslan höll inte i sig särskilt länge sedan vi anlände till Västindien. Representanter för hamnkontoret här i Rodney Bay var precis på väg ner till oss för att, i sina pikéskjortor och men vänliga stämmor, be oss lämna marinan, -när Håkan och Umatalu fräser in i hamnen. Med förbokad plats på vipiga superyachtbryggan och sina glänsande 86 fot tar den stiliga båten, med den stiliga skepparen oss under sina vingar och vi får ligga förtöjda utanpå dem. Pikéskjortorna säger ingenting. Håkan, som äger Candela och är nyckelmedlem i projektet har inte seglat med på någon delsträcka hittills, eftersom han är upptagen med sitt arbete som kapten på charterbåtar. Just nu skeppar han en stor brittisk segelbåt som precis som oss seglar jorden runt, fast med något annorlunda standard. För oss som har jobbat med Håkan är det ett glatt återseende. Vi blir ystra som kalvar av mötet med besättningen på den stora yachten, eftersom den till stora delar består av kända fejjor. Vi blir bjudna på middagar och drinkar och dykutflykter och vi kan låna maskiner och verktyg för att laga saker på Candela som behövt repareras en lång tid. Rätt som det är glider vi runt St Lucias seglarbarer i ett gäng om femton glada svennar istället för åtta. Landström och obegränsat med sötvatten i slang samt bryggplats med goda grannar; nu levs alltså de goda drinkarna och yachklubbens faciliteters glada dagar. Samtidigt som dagarna utnyttjas till viktiga reparationer som är tillfredsställande att få igenom. Nu skapas ett nytt soltak i fräckt beige som skall täcka hela sittbrunnen, spridarnas osannolika vinkel korrigeras, utombordaren får profetionell service av Umatalus maskinist, septitanken får stryk och omkoppling, huvudmaskin får en uppfräschning, jollen blir limmad och får kärlek och en hel del detaljer justeras och ordnas. Vår egen besättning har förstäkts med omåttligt populära Tekla och Robin, som nu står inför en grannlaga uppgift att leva upp till det goda rykte som förekommit dem. I kväll går grannskapets stora lokala fredags-jump up av stapeln i bostadsområdet norr om marinan. Det är en lokal fest som brukar innehålla rom i plastmugg, socamusik från lastbilsflak och mycket obsen dans. Ses där.

Den tionde dagen till sjöss började det regna. Det finns nästan ingenting som dammtorra sjömän blir så glada av som sötvatten från himlen. Både oss själva och allt vi bär på oss har under atlantresan fått tvagning medelst havsvatten som skopats upp med hink och snöre samt tvål respektive tvättsåpa. Nu blir ju som bekant i genting särskilt rent av den behandlingen, då tvålen vägrar löddra sig och saltet suger åt sig fukt samt gör materialen stela och blekta. En sköljning i sötvatten är välkommen lyx. Av så glada för som sötvatten från himlen. Det var inte många ögonblick innan den, av ingrott salt uttorkade besättningen, kastat paltorna och stod nu i självaste födelsekostymen och tvålade sig i det gudabenådade skyfallet. Sedan var det klädernas tur. Så vi fortsatte vårt nära nog ockulta beteende med att dansa runt på däck med alla textilier som behövde det och blinkade mot skyn som i vidskeplig dyrkan. Någonstans kring middagstid tröttnade de flesta av oss och gick in. Dagen därpå regnade det också. Hela natten som följde och dagen efter den. Självaste upplevelsen av hur många åtta personer är kan vara högst situationell. När alla vill vara innomhus och en doft av aldrig torkande seglarbralla sprider sig i salongen, då upplevs åtta som en gigantisk summa människoliv. I nästan en vecka regnade det. Atlanten har varit så snäll. Aldrig har ett hav bjudit oss på så lena, mjuka förutsättningar. Fiskeriet har slagit alla hittills uppmätta rekord. Då färskvaror snabbt blev en bristvara är nyfångad fisk ett välkommet inslag i konservburksdieten. Denna gång, förutom flera tonfiskar, även präktig guldmakrill, stor obestämd svartrandig fisk som troligast var en barrakuda samt flygfisk i massor. De senare hoppar in i båten nattetid. På sin rutinmässiga flygning utgör Canedla ett tvärt stopp. En natt fick till exempel rorsmans tinning en fiskuktande kyss mitt i mörkret, och bidrog därigenom till att avsluta flygningen för ännu en. Vi äter fisk stekt, gravad eller rå. Med aioli och råstekt potatis. Sen spelar vi schack.

Sa. Vi seglade snett. Vi hade inte tankt aka till den amerikanskaste av karibies alla charteroar. Men dofterna blev oss overmaktiga. Ett par nar vi efter sjutton dagar pa atlanten sag land och unisont andades in det forsta andetaget av med dofter av grillat kott och rompunch, da kunde vi inte langre minnas en enda anledning till varfor vi inte planerat i Barbados fran borjan i rutten. Vastindien har ocksa en anna doftgimmick. Overallt mellan oarna, fran virginislands i norr till trinidad i soder svavar en odor av kokos. Den kommer fran en blandning av de drinkar som flitit konsumeras vid strandbarerna samt av de solkramer som har i uppgift att kopiera de tidigare i man av kansla och karaktar. Mojligen foreligger motsatta forhallande, och det at drinkarna som liknar solkramerna i doft och smak istallet. Fragan ar tillsvidare outredd. Vi har bara varit har en dag annu. Kokosnot luktar det i alla fall, och vi har annu inte trottnat utan tar djupa andetag av den vastindiska luften. Vi aker vidare mot St Lucia imorgon. Darifran kommer sedan en redogorelse for atlantoverfartens lustigheter och faror publiceras. Med tacksamhet infor havsgudarna for att de fort oss till andra sidan bekvamt och sakert. Candela

Vi har fatt nosa pa pasadvindarna. Fy satan vad gott de blaser. Mellan Gambia och Kap Verdes huvudstad Praia ar det fyra dygns segling om man snittar pa 6 knop. Det gor Candela nar pasadvindearna blaser at ratt hall. Hela vagen har vi matats av havet med tonfisk och flygfisk. Nar vi, matta och mjuka i knana, ilandstiger i Praia mots vi av en toppenstad. Praia ler mot oss och vi far kopa ol och en stock bananer och ratt som det ar sa kanns allt bara sadar perfekt. Vi seglar runt jorden! Vilken javla bra idé! I natt aker vi en bit norrut och lagger oss i en vik pa vastkusten. Dar skall vi fira av Henke. Han har onskat sig en hel dag av hopp och lek i en ode vik innan han monstrar av pa fredag. Och kottbullar. Sen far vi istallet sallskap av Sigrid som skall folja med harifran och over till Vastindien. Vi ar tillbaka i Praia om ett par dagar. Hors da. Med Karlek fran Candela

Luften står alldeles stilla och skakar på stället. Myggen är dästa och slöa och cirkulerar i tempo som, för en kvick hand och ett vaket huvud, skulle utgöra en föga match att slå ihjäl. Men här finns inga snabba lemmar alls och våra sinnen är långt mer förslöade än myggens. Återstår att göra sig så liten som möjligt under sitt moskitnät och hoppas att man inte har kontaktyta med tyllet någonstans på kroppen. Då kommer de nämligen åt, de små pariaspridande, blodtörstiga djävularna. Malariamedicinens paranoia och magsmärtor bidrar till den eskalerande paniken. Temperaturen som myggkriget utspelar sig i känns väldigt lik hundra grader. Det här är första gången i mitt liv jag dricker sprit för att kunna sova.

Amanda och Felix har entrat båten. Vi är nu nio ombord på S/Y Candela. Det är alldeles precis just jämt vad hon klarar av det. Arrangemanget har inte bjudit på särskilda problem då delar av besättningen i alla fall sovit på däck. Vi förberedde oss i Gambias stolta huvudstad Banjul genom att köpa malariamediciner och myggnät i alla färger som Banjuls marknad kunde uppbåda. Vi surrar frukt och ölbackar på mantåget och spänner upp ett soltak av diverse kapellstuvar vi har liggande. Vi skall nämligen inte utsätta båten för någon lutning alls på tio dagar. När Candela äntrar flodmynningen ser hon mer än någonsin ut som en flodkryssare av gamla snitt.

Floden är söt att bada i och watermakern börjas snart producera välsmakande vatten eftersom den inte behöver filtrera sig fördärvad med allt atlantvatten. Alla våra saltvattensfrisyrer blir också lenare och hela rövarbandet får en aningen mer välkammad look. Längs flodens sidor växer tät mangrove och våra djurspots blir tätare och fetare för varje dag vi kommer längre i i floden. Först hör vi aporna, men vi ser dem inte. En massa fåglar i snygga färger välkomnar oss, men vi vet inte vad de är för några. En snygg örn med imponerande vingbredd, annonserar sin närvaro med ett tungt vingslag som nästan resulterar i att båten får slagsida. Sen kommer flodhästarna dansandes i vattnet och vi håller andan för att inte skrämma dem, eller om det nu var för att inte låta dem veta att vi finns så de kan skrämma oss. Slutar bada i floden gör vi i alla fall denna dag. Beslutet bekräftas av en krokodilspaning samma kväll i en biflod. Mörk och läbbig ligger den under vattenytan och bubblar hotfullt. Det är skymmning och en utbrytarpatrull sitter i en jolle alldeles nära. Vi får skrämselspelet och börjar rycka i motorn för att få den att snurra sin propeller och fort, fort ta oss tillbaka till moderskeppet, men det är tyst. Paddla fort kunde vi tydligen också för vips är vi långs bort från krokodilbubblorna med jollen. Till slut får vi syn på aporna också. Ett par gråa pyttiga grejer som hoppar runt i trädkronorna och ser mer än lovligt apiga ut. Slutligen även en saftig svart chimpans som med höviskt lugn ser oss hoppa upp och ner av förtjusning med kikare och telezoom. En dag kom en liten vindpust och med den en liten, liten, våg. Den tog Garp med sig i djupet och han kom aldrig igen.

Floden tog oss ända upp till kolonialsamhället Georgetown. Där kunde färskt bröd och bananer med liv och lust förtäras och slutligen även stuvas ombord för att följa oss en bit på vägen tillbaka ner för floden. Detta inträffade precis när färskvarubeståndet tangerat nollgränsen och vi var nere på corned beef och ris. Bananerna räddade oss, och även denna gång klarade vi oss med näppe från skörbjuggen. Hurra för vitaminerna sa sjömännen.

När detta meddelande komponeras är jag förpassad till den svettigaste av hålor (inte helt olik den Majakovsji en gång produceade sina texter ifrån).  Här, en dators nätsladds längd från invertern är det även hyggligt nära till motorn och den värme denna utstrålar. Dessutom går jag miste om den svaga tillstymmelse till bris som mina sjöfolkskolleger avnjuter i sittbrunnen. Vi är på väg ut ur floden och in mot Banjul igen. Jag håller på att halka av toften för att transpirationen min kropp presterar är så stark att underlaget blir glatt. Jag har precis  tänkt avsluta inlägget med att tala om att det har varit så varmt på floden att vi nästan givit upp ambitionen att fortsätta leva. Då kommer Olle nersprutande längs lejdaren och skrynklar ihop ansiktet när han möts av den massiva hettan här nere. –Du, Amanda! Det viktigaste är att du skriver att det är varmt. Skriv såhär: ”det är så varmt så man bara vill dö.” Så att de tycker lite synd om oss hemma.

Hälsningar

Amanda, Mattias, Olle, Garp, Kristin, Henke, Alexandra, Jonas och Felix